Seg söndag.

Igår blev det inte mycket gjort faktiskt. Jag såg på "The happening" med mamma, pappa och Filip. Efter det tänkte jag dra mig ner till Katarina och Charlotte där Emma var också, men jag fastnade vid boken jag läser och klockan blev 23.30 Jag var sjukt trött och lade ifrån mig boken för att nana. Det är nog den första lördagen på säkert 4 år jag lägger mig innan tolv! Inte klokt, men skönt, missade inget speciellt. Johannes hade fest och Pontus hade hemma folk, sådant som händer lite då och då. Jag är inte trött alls idag :), underbart, men söndagar känns alltid sega.

Tänkte slå en pling till tjejerna och se om vi ska ut och promenixa eller något, skulle vara råskönt. :)

Blev klar med svenskan igår- great success! Novellen blev väl relativt okej, jag blev väl hyfsat nöjd tror jag.

Såhär blev den, om någon är intresserad av att läsa den.

     Min farbror berättade en gång en berättelse för mig, innan han dog i cancer. Han berättade om en kvinna och en man som levde två skilda liv men möttes hastigt på ett sjukhus. Kvinnans dåvarande man hade fått åka in akut till sjukhuset på grund av en propp i hjärnan och mannens barn hade likaså fått åka akut till sjukhuset, men av en annan anledning. Anledningen är ännu okänd, det enda man vet är att mannens barn fick en plötslig död. Kvinnan fanns där som stöd, eftersom hon tidigare studerat till psykolog och hon kände medlidande med honom. Hennes man, som råkade ut för en propp fick livet i behåll men med bestående skador, han blev förlamad.

     Efter sjukhusvistelsen och de båda tragiska händelserna kände kvinnan att det fanns något som sprudlade kring dem när de först möttes med blicken. Hon kände hans bruna och tomma ögon tränga sig in till hennes innersta och söka tröst i hennes hjärta, när hon närmade sig honom för att dämpa hans sorg kände hon hur hans andningar var djupa och fulla med depression. Hans muskulösa kropp satt tätt intill hennes taniga lemmar och hennes stora hjärta bultade hastigt i takt med hans andhämtningar.

     En varm sommardag när fåglarnas kvitter hördes runtom mannens tomma hus kände han sig bara nedstämd. Kvittret från fåglarna var många men springet i benen hos hans son var borta och därför ville han inte höra så han stängde igen sitt sovrumsfönster. Han gick nedför husets enda trappa som ledde till hans sons rum. ”Christoffer” stod det skrivet på hans dörr. Han öppnade dörren och såg sig omkring, de ljusgröna tapeterna som täckte väggarna och alla gosedjur, alla piratleksaker och hans säng mitt i rummet, där morgonsolen sken. På väggen till vänster om honom fanns en ram med ett kort bakom glaset, kortet föreställde Christoffers bortgångna mamma. Det blev överväldigande med alla minnen och mannen bröt ihop innanför dörren till sonens rum.

      När han kände sig bättre till mods stängde han dörren som framhävde självmordstankar och gick in genom halldörren och vidare in till köket, han tog tag i den första plastpåsen han kunde hitta och gick runt i huset för att samla på sig sina käraste ägodelar, inte dyraste i valuta utan hans ägodelar som låg honom närmast hjärtat. Han började i sovrummet han brukade dela med sin fru, kvinnan han älskade mest, kvinnan som hade lämnat honom lika hastigt som hans son. Han stoppade ner en beige sjal med gröna blommönster sydda i varje kant, som ännu doftade henne, kortet med katten på som sade, ”det kunde inte sluta på något annat sätt. Din förevigt”, han hade funnit det på deras gemensamma säng bara några minuter innan hon hade lämnat huset med avsikt att ta sitt liv. Han fortsatte med hennes ring, ringen han gav till henne i hopp om att hon skulle förstå hur mycket hon betydde för honom, han lade ringen i en tändsticksask från Danmark. Asken köpte han i Köpenhamn 10 minuter innan han träffade sin bortgångna fru första gången. Han stängde dörren till sovrummet och låste med nyckeln han hade på sin knippa. Han skulle aldrig öppna det igen. Han gick ut i hallen och i det sammetsklädda och avlånga rummets fondvägg satt ett gammalt papper som var bränt i kanterna, på pappret stod dikten som hans son läste på sin sista skolavslutning. Dikten skrevs av Karin Boye någon gång för länge sedan, ”visst gör det ont när knoppar brister”.

     I tändsticksasken lade han också ner ett hängsmycke som tillhörde hans son, ett hängsmycke som han alltid bar på en tunn kedja. Han lämnade huset, låste om sig och bestämde sig för att aldrig mer komma tillbaka.

     Kvinnan hade länge försökt luska ut något om mannens bakgrund, om vart han bodde och arbetade och i tid med att sommaren började komma på riktigt fann hon hans brors adress. Hon slog upp Sverige i kartboken och såg att det bara var några kilometer dit, hon visste även att det fanns en angenäm cykelslinga dit.

     Hennes man blev sämre men hon kunde inte sluta tänka på mannen från sjukhuset och insåg strax efter att hennes man åkt akut till sjukhuset för andra gången att det inte var skammen som sköljde över familjen om hon skulle bete sig illa mot sin man som betydde något, hon hade i hela sitt liv brytt sig om andra och aldrig sig själv, så hon sa till sin man att hon skulle handla för hans födelsedag och att hon skulle ta cykeln. Hon bestämde sig för att tala osanning till en början för att se om det kunde dyka upp några känslor mellan henne och mannen från sjukhuset.

     Hon började cykla men när hon hade kommit halvvägs genom skogsvägen såg hon en normalstor plastpåse hänga på en trädgren en liten bit från den utsatta vägen. Hon tyckte att påsen såg spännande ut och texten på den såg inte svensk ut. Hon ställde cykeln mot en låg stam och gick långsamt mot påsen. Hon tog ner påsen och började titta på den, ”FCB” sade texten, påsen var röd och blå och såg ut att vara från någon slags sportshop. I början kände hon sig oartig och oförskämd som rotade i någon annans tillhörigheter men efter ett tag tog nyfikenheten över. Hon fann bara ordinära ting i påsen, en sjal, en nyckel, en snusdosa, lite pappersbitar och en tändsticksask. Hon brydde sig inte om det och märkte hur sent det började bli och att hennes man skulle bli orolig så hon cyklade hemåt och beslöt sig för att göra ett nytt försök imorgon. Påsen hängde hon upp där hon hade funnit den.

     Mannen gick på stigen mellan Halmstad och Tylösand, Prins Bertils Stig heter den, stigen han och hans bror alltid hade gått på när de skulle byta lekplats som små pojkar. När han kommit halvvägs bestämde han sig för att göra det han hade tänkt på länge. Han tittade en sista gång i påsen och slängde ner sin snusdosa. Han fällde några tårar över hans sons dikt och hängde upp påsen på en trädgren i hopp om att någon skulle hitta den och kunna slänga iväg den som han hade önskat att han kunnat för att gå vidare. Han gick längre in genom skogen som blev mörkare. Till slut fann han det, repet, repet han och hans bror brukade gunga i. Han klättrade upp för trädet och knöt repet runt halsen. Hans hjärta började bulta i en hastighet han aldrig hade känt innan. Nu var det dags, nu skulle han inte känna något mer och nu skulle han få återförenas med sin familj. Det var väl det enda han ville.

     Sommarmorgonen gav inte ifrån sig något solsken den dagen, den dag kvinnan skulle fortsätta sin resa mot mannens brors hus. Himlen låg som ett tjockt täcke över hela Halmstad, vinden var som om den inte fanns, som om den aldrig hade existerat. Hon gav en annan anledning till sin man om vart hon skulle och cyklade genom skogen igen. Det var en vecka sedan sist, hon hade inte kunnat med att säga att hon skulle iväg igen. Hennes man var hjälplös men den dagen kunde hon inte vänta längre. Hon fick ett rus varje gång hon tänkte på mannen från sjukhuset. När hon cyklade och var glad och exalterad märkte hon påsen igen. Den på grenen. Hon kunde inte låta bli att titta i den igen och denna gång läste hon kortet med katten på och hon kikade i tändsticksasken och läste dikten på den brända pappersbiten. Hon blev på sämre humör och plötsligt såg hon något… det såg ut som något hängde från ett träd. Hon gick närmre och såg en man, en död man, en hängd man och hon insåg snart vem han var.

     På sjukhuset berättade mannen om ett hängsmycke hans son alltid bar och om dikten han läste på sommaravslutningen förra året. Mannen hon såg hängandes från trädgrenen var blek, nästan lite grå. Mannen var hennes öde, det var honom hon ville hitta.

     ”Visst gör det ont när knoppar brister”, viskade hon och fällde en tår.

Hon fann honom.

     Min farbror är den förlamade mannen i berättelsen och historien skrevs ner av hans fru, kvinnan i historien, hon lade historien tillsammans med hennes testamente av anledning att hon ville dö ärlig. Hon cyklade tillbaka till min farbror, besviken men för tryggheten…

Om ni grubblar över varför temat är så dystert så beror det på att det finns en bakrund, en fråga att besvara. :)

Nu blir det ett skutt in i duschen, sköt om er.

Stay alive

N

Ojojoj, nu är det längesedan jag skrev något. Förlåt, Johanna, hahahahaha! :)

Jag började skolan i måndags... det var inge jobbigt med det, började 14 och slutade 15. Efter skolan gick jag och tjejerna ner till uno-x och myste i solen med glass och Wasa Knäcke, haha, så bra som jag är och en äcklig jävla Ramlösa Balans persika, drick aldrig den. Kväljningar!

I tisdags minns jag inte vad jag gjorde och det är anledningen till att jag har en blogg, mest för att jag ska komma ihåg vad jag gjorde. Nu minns jag iallafall vad jag gjorde på morgonen 09.20 och det var Tandläkartid. Jag bytte tråden i överkäken, gick super och jag åkte till skolan.

Onsdag ... Torsdag ... Torsdag minns jag, eller iallafall kvällen, då sov Simon hos mig och som den idiot jag är så trodde jag kanske att han skulle lägga sig i tid, men det visade sig att som vanligt och som alla andra dagar så somnar vi inte förrän efter midnatt, men det gick bra ändå och i fredags hade jag företagsekonomi och sedan geografi, 11.35 slutade den skoldagen för att Claes skulle till Stockholm.

Igår kväll så var vi hemma hos Katarina & Charlotte och förkrökade innan Linus hämtade oss och körde oss till Henkis :) (tack, Linus!). Hos Henke var det jätte trevligt, lagom med folk, kunde varit lite fler kanske, men det blev en rolig kväll.

Imorse vaknade vi hos Katarina & Charlotte relativt tidigt faktiskt, vi vaknade halv 10. Åt frukost och gick ner i källaren för att få lite mer sömn och vaknade tjugo i tre. Nu sitter jag här hemma helt död, men med vilja att börja plugga nu- NOT! Vad gör man inte... Jag måste ju, så nu ska jag hämta en kopp te och skriva min svenska novell. Hoppas min inspiration bara kommer till mig på stört.

Vi hörs senare och för att en kommenterare skrev "du får börja skriva XOXO Natalie" så tänker jag INTE börja med det. 

Sköt om er!

Stay alive

N

Jahaja, första dagen i skolan idag. S2CD kommer vår klass heta framöver. Det känns helt stört att det verkligen är ett helt år sedan vi började i ettan. Konstigt att livet bara rinner iväg, som vatten ur en kanna.

Det började med frukost hos Johanna imorse, dit även Marcus följde med :), sedan aulan, efter det klassrummet för information och utdelning av bland annat schema, vilket var relativt okej. Inte slappt iallafall om jag säger så.

Jag åkte hem till Katarina och Charlotte och gick med Johannes från bussen då världens skur kom från himlen så vi sprang under ett garage i typ två minuter och sprang vidare hemåt, haha, jag var dyngsur och ännu blötare blev väl Johannes som hade längre hem, haha. Rätt åt honom.

Imorgon ska jag till tandläkaren 09.20 och byta tråd i tandställningen och sedan vidare till skolan för att ha svenska B i en timma. Slutar 16 imorgon eller något tror jag, info- och layout sista lektionen. Rätt chill första vecka ändå, inga läxor och såntdära.

Nu ser jag och mamma på "Mean girls" på 4an så jag ska slänga in lite ved i brasan och fortsätta mysa med mamma innan nattens sömn ska komma.

Ta hand om er.

Stay alive

N

Ibland blir man extremt osäker, det vet alla. Ibland mår man piss dåligt, det är också något alla vet.

Idag är en sådan dag då jag inte vet vart jag har mig själv, då jag är helt lost in space, en dag då jag inte vet vad jag vill eller vem jag är.

Det är inte lätt att komma underfund med en sådan sak heller. Jag vet iallafall nu att jag bara ska koncentrera mig på skolan, att jag ska umgås med vänner, men att jag inte ska gå in på något form av förhållande. Inte något- tro mig. Då ska han verkligen ha detdär "lille extra" som jag har varit ute efter hos en kille sedan jag blev singel och det är över ett år sedan.

Dagens mening:

Gilla läget, synd att inte läget gillar dig.

Vi hörs imorgon, sköt om er.

Stay alive

N

Bloggade inte igår eller i förrgår. Hann liksom inte. I torsdags myste jag med Johanna och Emma, vi såg på en av världens mysigaste filmer måste jag bara påpeka. He's the girl heter den. Den är säkert jätte gammal men den var jätte bra! Det var bland andra Ana från The O.c som var huvudrollsinnehavaren.

Vi såg på den med popcorn, dricka, godis, dip, grönsaker och chips- yummi! Sedan somnade jag och Johanna runt fyra-tiden efter att ha legat i säkert 2 timmar och bara snackat om livet.

I fredags vaknade vi relativt tidigt för att åka med 1-bussen in till stan. Emma kom hit innan och vi gick ner till bussen. Som vanligt glömmer Johanna någonting och denna gång var det hennes sminkväska. Typisk Johanna.

I stan hittade jag ett par chinos från Monki och så köpte jag en sjukt söt tröja som var röd och såg nästan urtvättad ut. En riktigt farfars-tröja! :)

Jag köpte en present till Therese också som jag åkte hem till vid sextiden.

Tjejmiddagen var jätte mysig. De som åt var Jag, Therese, Atosa, Amanda och Alice. Senare kom Malin, Nathalie, Sandra och Anna. Det kom inga fler sedan tror jag, om jag minns rätt, haha, det blev inte så mycket fler minnen efter 11-tiden. Jag blev sjukt packad och vi åkte in till stan, träffade bland andra PJ, Carl och Onni och vi var åter hemma igen vid 3-tiden.

Jätte rolig kväll måste jag säga. Så igår mådde jag som jag förtjänade sådär dagen efter, så därför skrev jag inte igår.

Igår kom jag hem från familjen Axelsson vid 14-tiden efter att ha checkat in en massa kakel med mammi och pappi till köket. Det slutade med att vi tog hem svarta och röda prover. Very nice! Jag kom hem, tvättade bort gårdagens smink (fy sjutton), duschade, borstade tänderna och gick till sängs. Tittade på Project Runway i säkert 4 timmar, haha, humoristiskt nog så hade jag redan sett varenda avsnitt. Jag somnade till lite men var tvungen att gå upp ur sängen och ta mig ännu en dusch för att sedan åka upp till Emma, där jag, Katarina, Charlotte och Emma sjöng Singstar för fulla munnar! Jätte mysigt :).

Idag gick jag upp vid 1-tiden och så kom det lite främmat så vi drack te och åt bullar :), mums. Sedan checkade jag in lite soffor till mitt rum och kom fram till 5 stycken jätte fina, så nu gäller det bara att bestämma vilken jag vill ha. Förmodligen blir det en beige från Mio. Vi får se. Simon kommer ner snart för att hämta Johannas smink och vid 5-tiden i eftermiddag ska jag och familjen in till stan och keka lite mat :), Bamboo :D, yeii! Världens godaste asiatiska mat!

Jag kanske hör av mig senare annars så hörs vi imorgon (första skoldagen imorgon, fyfan).

Sköt om er.

Stay alive

N

Jahaja, nu sitter jag i min brors rum med Johanna. Hon spelar SIMS på den fasta datorn och kommer till 100% be om att få låna med sig SIMSet hem ikväll, haha, hon kommer att bli en sådan nörd.

Mitt oerhört intressanta liv började idag med att städerskan inte kom, men det vet ni ju redan, fast hon ringde senare under dagen och sa att hon hade blivit sjuk men att hon kommer imorgon vid lunchtid, så det var väl okej, för då får jag väckning imorgon istället. Jag ska dock in till stan imorgon och åker säkert innan hon hinner komma, men det återstår att se.

Jag åt frukost och tittade på Ellen, Ellen och Christine, haha, men sedan klarnade det upp på himlen så det blev  att jag gick ut och sprang i det sköna vädret- faktiskt! Tur var väl det, att jag sprang såpass tidigt alltså, för det såg ut som om det skulle bli någon slags "bana" på spåret idag och jag antar att det har varit en massa småbarn där hela eftermiddagen.

Jag kom hem och satte mig vid köksbordet med en kniv och ett äpple som jag tuggade i mig samtidigt som jag chit-chatade lite med min bror och hans vänner- JAG VET, JAG HAR INGET LIV.

Katarina och Charlotte har varit i skolan idag, Emma i Sexdrega hos sin farmor och farfar och Åsa på Marstrand, så fram till att Johanna kom inspringandes genom dörren, fullkomligt anfått för att ha gått så mycket som 70 meter från bussen, var jag ensam i min lilla "funderarvärld". Tack och lov för att vi inte är släkt!

Imorgon blir det stan med Emma för att handla lite grejer, framför allt en födelsedagspresent till Therese som fyllde 18 igår och senare på kvällen blir det middag hos henne med lite gamla barndomsvänner :). Mysigt.

Ikväll tittar förhoppningsvis Katarina och Charlotte in hos mig, och även Emma om hon inte kommer hem alldeles för sent. :) mysigt det med.

3 dagar kvar till skolstart..... usch.

Nu ska jag visa Johanna hur SIMS verkligen ska gå till.

Sköt om er tills vidare-

Stay alive

N 

Har precis vaknat och klockan är kvart i ett. Det är något som inte stämmer. Städerskan skulle kommit vid 8-tiden idag men hon kom inte, hmm... Jag hade tänkt att hon skulle väcka mig så att jag ställde tillbaka dygnet lite innan skolan började, men nähä, den tanken hade inte hon.

Jag måste ut och gå, äta lite frukost och sedan kommer Johanna, hon vill baka något onyttigt och se på en romantisk komedi, men jag vill äta popcorn och se på en skräckis! Men Johanna är lik sin far, båda ser inga skräckfilmer, haha, så mesigt, så mesigt.

När det är sommarlov ska man vara ute i det fina vädret och sitta inne på vintern (då det aldrig är snö liksom), men Gud tänker visst lite annorlunda. Han verkar vilja att vi ska sitta inne även på sommaren då det är så rusktigt väder OCH på vintern då det antingen är slask, slask, slask eller då det är slask. Gud borde seriöst tänka om rätt rejält. Inte undra på att hälften av alla svenskar är beroende av dataspel.

Igår hade jag och Emma en mysig kväll med Project Runway, Sex and The city och sedan fick jag ligga ensam i sängen och glo på Jerry Springer. Alltså, jag blir så jävla irriterad på det programmet. Visst, det är skådespel, det fattar väl vilken varelse som helst med hjärna, men skådespelarna speglar ändå tillbaka på saker som faktiskt HÄNDER in real life! Hur kan människor vara så sjuka så att de ligger med sin mans lillebror eller sin mosters pojkvän?!?! Jag blir farscinerad.

Vid tre ringer Mattsson och frågar vad jag gör, och jag sov då men jag hade gärna velat ha hem honom och Simon ändå. Alltid lika mysigt! Jag behövde en lång och varm kram också, för när livet inte alltid tycker om mig så är det inte lätt att tycka om livet heller. Men jag klarade mig, så jag får träffa dem idag istället.

Jag är ännu osäker på vilken jacka jag tänker ha i höst, men här är ett alternativ.

Vi hörs senare :)

Stay alive

N

Det har börjat att gå bussar till Fagerhult, hem till Emma helt enkelt. Visst, det går bara tre stycken per dag typ, men ändå, det är ett oerhört framsteg och JESUS har helt enkelt hört våra böner då vi har fått ont i fötterna för att komma heeeeeela vägen upp till Emma!

Nu ser jag och Emma på Project Runway, rätt ball att bli designer ändå, inte för att jag hade kunnat bli det, vafan, sy- vad är det?! Eller måla- är det ens något man kan leva på?! Men tydligen, och jag beundrar verkligen människor som väljer den vägen. Det är oerhört mycket arbete för att komma dit man vill en dag- Keep up the good work, designers all over the world!

Nu blir det inget mer inlägg idag. Vi hörs imorgon. Sköt om er.

Stay alive

N