Seg söndag.

Igår blev det inte mycket gjort faktiskt. Jag såg på "The happening" med mamma, pappa och Filip. Efter det tänkte jag dra mig ner till Katarina och Charlotte där Emma var också, men jag fastnade vid boken jag läser och klockan blev 23.30 Jag var sjukt trött och lade ifrån mig boken för att nana. Det är nog den första lördagen på säkert 4 år jag lägger mig innan tolv! Inte klokt, men skönt, missade inget speciellt. Johannes hade fest och Pontus hade hemma folk, sådant som händer lite då och då. Jag är inte trött alls idag :), underbart, men söndagar känns alltid sega.

Tänkte slå en pling till tjejerna och se om vi ska ut och promenixa eller något, skulle vara råskönt. :)

Blev klar med svenskan igår- great success! Novellen blev väl relativt okej, jag blev väl hyfsat nöjd tror jag.

Såhär blev den, om någon är intresserad av att läsa den.

     Min farbror berättade en gång en berättelse för mig, innan han dog i cancer. Han berättade om en kvinna och en man som levde två skilda liv men möttes hastigt på ett sjukhus. Kvinnans dåvarande man hade fått åka in akut till sjukhuset på grund av en propp i hjärnan och mannens barn hade likaså fått åka akut till sjukhuset, men av en annan anledning. Anledningen är ännu okänd, det enda man vet är att mannens barn fick en plötslig död. Kvinnan fanns där som stöd, eftersom hon tidigare studerat till psykolog och hon kände medlidande med honom. Hennes man, som råkade ut för en propp fick livet i behåll men med bestående skador, han blev förlamad.

     Efter sjukhusvistelsen och de båda tragiska händelserna kände kvinnan att det fanns något som sprudlade kring dem när de först möttes med blicken. Hon kände hans bruna och tomma ögon tränga sig in till hennes innersta och söka tröst i hennes hjärta, när hon närmade sig honom för att dämpa hans sorg kände hon hur hans andningar var djupa och fulla med depression. Hans muskulösa kropp satt tätt intill hennes taniga lemmar och hennes stora hjärta bultade hastigt i takt med hans andhämtningar.

     En varm sommardag när fåglarnas kvitter hördes runtom mannens tomma hus kände han sig bara nedstämd. Kvittret från fåglarna var många men springet i benen hos hans son var borta och därför ville han inte höra så han stängde igen sitt sovrumsfönster. Han gick nedför husets enda trappa som ledde till hans sons rum. ”Christoffer” stod det skrivet på hans dörr. Han öppnade dörren och såg sig omkring, de ljusgröna tapeterna som täckte väggarna och alla gosedjur, alla piratleksaker och hans säng mitt i rummet, där morgonsolen sken. På väggen till vänster om honom fanns en ram med ett kort bakom glaset, kortet föreställde Christoffers bortgångna mamma. Det blev överväldigande med alla minnen och mannen bröt ihop innanför dörren till sonens rum.

      När han kände sig bättre till mods stängde han dörren som framhävde självmordstankar och gick in genom halldörren och vidare in till köket, han tog tag i den första plastpåsen han kunde hitta och gick runt i huset för att samla på sig sina käraste ägodelar, inte dyraste i valuta utan hans ägodelar som låg honom närmast hjärtat. Han började i sovrummet han brukade dela med sin fru, kvinnan han älskade mest, kvinnan som hade lämnat honom lika hastigt som hans son. Han stoppade ner en beige sjal med gröna blommönster sydda i varje kant, som ännu doftade henne, kortet med katten på som sade, ”det kunde inte sluta på något annat sätt. Din förevigt”, han hade funnit det på deras gemensamma säng bara några minuter innan hon hade lämnat huset med avsikt att ta sitt liv. Han fortsatte med hennes ring, ringen han gav till henne i hopp om att hon skulle förstå hur mycket hon betydde för honom, han lade ringen i en tändsticksask från Danmark. Asken köpte han i Köpenhamn 10 minuter innan han träffade sin bortgångna fru första gången. Han stängde dörren till sovrummet och låste med nyckeln han hade på sin knippa. Han skulle aldrig öppna det igen. Han gick ut i hallen och i det sammetsklädda och avlånga rummets fondvägg satt ett gammalt papper som var bränt i kanterna, på pappret stod dikten som hans son läste på sin sista skolavslutning. Dikten skrevs av Karin Boye någon gång för länge sedan, ”visst gör det ont när knoppar brister”.

     I tändsticksasken lade han också ner ett hängsmycke som tillhörde hans son, ett hängsmycke som han alltid bar på en tunn kedja. Han lämnade huset, låste om sig och bestämde sig för att aldrig mer komma tillbaka.

     Kvinnan hade länge försökt luska ut något om mannens bakgrund, om vart han bodde och arbetade och i tid med att sommaren började komma på riktigt fann hon hans brors adress. Hon slog upp Sverige i kartboken och såg att det bara var några kilometer dit, hon visste även att det fanns en angenäm cykelslinga dit.

     Hennes man blev sämre men hon kunde inte sluta tänka på mannen från sjukhuset och insåg strax efter att hennes man åkt akut till sjukhuset för andra gången att det inte var skammen som sköljde över familjen om hon skulle bete sig illa mot sin man som betydde något, hon hade i hela sitt liv brytt sig om andra och aldrig sig själv, så hon sa till sin man att hon skulle handla för hans födelsedag och att hon skulle ta cykeln. Hon bestämde sig för att tala osanning till en början för att se om det kunde dyka upp några känslor mellan henne och mannen från sjukhuset.

     Hon började cykla men när hon hade kommit halvvägs genom skogsvägen såg hon en normalstor plastpåse hänga på en trädgren en liten bit från den utsatta vägen. Hon tyckte att påsen såg spännande ut och texten på den såg inte svensk ut. Hon ställde cykeln mot en låg stam och gick långsamt mot påsen. Hon tog ner påsen och började titta på den, ”FCB” sade texten, påsen var röd och blå och såg ut att vara från någon slags sportshop. I början kände hon sig oartig och oförskämd som rotade i någon annans tillhörigheter men efter ett tag tog nyfikenheten över. Hon fann bara ordinära ting i påsen, en sjal, en nyckel, en snusdosa, lite pappersbitar och en tändsticksask. Hon brydde sig inte om det och märkte hur sent det började bli och att hennes man skulle bli orolig så hon cyklade hemåt och beslöt sig för att göra ett nytt försök imorgon. Påsen hängde hon upp där hon hade funnit den.

     Mannen gick på stigen mellan Halmstad och Tylösand, Prins Bertils Stig heter den, stigen han och hans bror alltid hade gått på när de skulle byta lekplats som små pojkar. När han kommit halvvägs bestämde han sig för att göra det han hade tänkt på länge. Han tittade en sista gång i påsen och slängde ner sin snusdosa. Han fällde några tårar över hans sons dikt och hängde upp påsen på en trädgren i hopp om att någon skulle hitta den och kunna slänga iväg den som han hade önskat att han kunnat för att gå vidare. Han gick längre in genom skogen som blev mörkare. Till slut fann han det, repet, repet han och hans bror brukade gunga i. Han klättrade upp för trädet och knöt repet runt halsen. Hans hjärta började bulta i en hastighet han aldrig hade känt innan. Nu var det dags, nu skulle han inte känna något mer och nu skulle han få återförenas med sin familj. Det var väl det enda han ville.

     Sommarmorgonen gav inte ifrån sig något solsken den dagen, den dag kvinnan skulle fortsätta sin resa mot mannens brors hus. Himlen låg som ett tjockt täcke över hela Halmstad, vinden var som om den inte fanns, som om den aldrig hade existerat. Hon gav en annan anledning till sin man om vart hon skulle och cyklade genom skogen igen. Det var en vecka sedan sist, hon hade inte kunnat med att säga att hon skulle iväg igen. Hennes man var hjälplös men den dagen kunde hon inte vänta längre. Hon fick ett rus varje gång hon tänkte på mannen från sjukhuset. När hon cyklade och var glad och exalterad märkte hon påsen igen. Den på grenen. Hon kunde inte låta bli att titta i den igen och denna gång läste hon kortet med katten på och hon kikade i tändsticksasken och läste dikten på den brända pappersbiten. Hon blev på sämre humör och plötsligt såg hon något… det såg ut som något hängde från ett träd. Hon gick närmre och såg en man, en död man, en hängd man och hon insåg snart vem han var.

     På sjukhuset berättade mannen om ett hängsmycke hans son alltid bar och om dikten han läste på sommaravslutningen förra året. Mannen hon såg hängandes från trädgrenen var blek, nästan lite grå. Mannen var hennes öde, det var honom hon ville hitta.

     ”Visst gör det ont när knoppar brister”, viskade hon och fällde en tår.

Hon fann honom.

     Min farbror är den förlamade mannen i berättelsen och historien skrevs ner av hans fru, kvinnan i historien, hon lade historien tillsammans med hennes testamente av anledning att hon ville dö ärlig. Hon cyklade tillbaka till min farbror, besviken men för tryggheten…

Om ni grubblar över varför temat är så dystert så beror det på att det finns en bakrund, en fråga att besvara. :)

Nu blir det ett skutt in i duschen, sköt om er.

Stay alive

N