Haha, längesedan nu, jag bryr mig inte, haha, fuck you! :D (L)

Nej, skojade bara, har inte orkat, detta är inte mitt liv som det är för vissa andra, hahahahhahaa. Jag älskar mig själv.

Jag måste bara påpeka mitt smile, jag är så nöjd, hohohoho. Jaja, hejdå.

STAY ALIVE , hohoohoh

N

Jag tror att jag behöver dig nu. Jag har inte tänkt på det på väldigt, väldigt länge, men när man hittar en massa gammalt från flera år sedan så börjar man fundera. Jag saknar dig, ofta, men förtränger det, det blir inte längre jobbigt att träffa dig, eftersom jag faktiskt inte känner dig längre. Det gör jag inte, hur hemskt det än är att säga det så är det sant. Jag skulle verkligen behöva ditt stadiga stöd, men det spelar egentligen ingen roll. Du verkar inte ha den blekaste om att jag finns kvar i ditt liv, för vill du, så gör jag det. En gång var det så nära att vi blev tighta igen, men NÅGON kom ivägen och jag tror att DU vet VEM det var och VEM det är än idag.

 Jag saknar dig !

Stay alive

/N

Ditt "HEJSAN" får mig att smälta.

ANTON SCHÖNBECK(L)

På bussen hem i eftermiddags

Jag: "Hahaha, så ska jag också säga nästa gång. Om han typ säger att jag är fin ska jag bara slänga ur mig typ jaja, jätte bra, kyss mig istället"

Jeff svarar: "Vad fin du är"

HAHAHAHHAHAHAHA. Made my day.

Stay alive

/N

Varför ska man tappa någon på vägen? Varför kan man inte alltid stå varandra lika nära? Jag skulle vilja ha ett varför... När man tappar, hittar man, men betydelsen hos dessa två individer kommer aldrig bli densamma. Vi stod så nära, det gjorde vi... Vart tog det vägen? Jag vill inte att vi ska vara såhär, det var vi, en gång, var det så. Ett tag, taget då du behövde mig? Jag vill inte att du ska må dåligt, självklart inte, men innan ringde du så fort det hade hänt något, eller iallafall nästan så fort någonting hade hänt, jag fick iallafall reda på det från dig och inte från någon annan, vilket jag får idag.

Jag blir så ledsen när jag tänker på att det faktiskt har gått flera år sedan vi blev vänner och faktiskt över ett år sedan det försvann. Det höll inte lika länge som jag hade hoppats på, jag var aldrig orolig över att förlora dig, men det har jag gjort nu. När du inte längre pratar med mig, när du inte längre ringer och frågar hur jag mår. Jag säger inte att det är ditt fel, verkligen inte, lika mycket mitt, kanske mer mitt än ditt, men still... Jag mådde bättre med dig i närheten, jag ringer inte dig heller längre, det gör jag inte, jag tänker ibland på att ringa dig när det har hänt något och jag vill prata med DIG, jag har andra att prata med, men med dig var det alltid mer ... speciellt, svårt att förklara men jag menar mer att du alltid hade något annat än bara "släpp det, gå vidare, det löser sig, jag förstår dig" och alla dessa vanliga fraser.

Jag vill ringa dig och berätta om allt som har hänt under iallafall det senaste halvåret för det är en hel del jag vill att du ska veta, kanske du vet det, men från annat håll... Lite små grejer om det, basen liksom, men inte hur jag mår, det är det jag behöver din hjälp med.

Vänner ska ge energi, inte ta- sådan var du när vi fortfarande var nära. Idag känns det knappt som om vi är vänner. Vad åren kan dra en åt helt olika håll, det är skrämmande. Jag behöver dig, inte bara nu för att jag inte mår på topp utan mer bara veta att du finns bakom mig när jag vänder mig om.

Stay alive

/N