2011                            

Det är varmt ute, riktigt varmt och jag sitter inne på ett informationsmöte den 17 november 2011, i en högskola långt hemifrån. Solen lyser så starkt genom fönstret att det är svårt att hålla ögonen öppna utan solglasögon, dem elektriska rullgardinerna rullas ner långsamt och solen försvinner i samma takt. Informationsmötet är som vilken föreläsning som helst, skillnaden är att jag befinner mig i Australien, närmare bestämt i Sydney. Jag hoppade nyligen av bussen och fick skynda mig från hållplatsen för att hinna i tid, efter några timmars bussresa från mitt boende som ligger i det lite kyligare Melbourne var det svårt att hålla mig vaken men så fort jag kom ut i värmen ändrade jag åsikt och det blev ännu bättre när jag såg högskolan jag förhoppningsvis ska börja studera på om ett, kanske två år. Det har varit min dröm sedan jag besökte Australien för första gången 2005, att jag skulle få återvända och börja studera juridik.

Jag kommer ut från den enorma byggnaden och står längst upp på en trappa med säkert 200 trappsteg, som i en riktig amerikans high school film, jag har bestämt mig, fullt ut, här ska jag börja studera, det spelar ingen roll vad som krävs, jag tillhör den här skolan! Mina vänner väntar nedanför trappan, så jag springer i full fart ner för trappans alla steg och vinden drar mitt hår bakåt, det var längesedan jag log såhär mycket och nu utan tandställning. Min engelska har förbättrats på bara sex månader och det är mycket jag har lärt mig på vägen, jag är mer utåtriktad, jag har lärt känna mig själv och jag vet mer än bra vad jag vill göra av mitt liv. Mina drömmar idag är förutom att studera juridik i Sydney att skaffa nya band så att mitt nätverk av vänner och kontakter följer en lång rad, jag vill föreläsa om studieteknik och om hur man som ungdom klarar vardagen, jag vill försöka hinna med att åka till Afrika och besöka barnhem och sjukhus innan jag börjar studera, jag har fullt med drömmar som jag tänker fånga innan jag binder mig till skola, familj och arbete. Jag har redan börjat intressera mig av välgörenhet och medverkar idag i den motsvarande bröstcancerfonden i Australien och även i Rädda Barnen.

När jag drar sista foten från det sista trappsteget känner jag en varm bris från havet och jag ser topparna av det berömda operahuset när jag vänder blicken åt det håll mitt huvud dras åt. Nu vill jag bara släppa allt som kommer i min väg och blicka framåt, blicka åt alla mina drömmar och försöka få dem uppfyllda, det som för tillfället hindrar mig är att jag måste välja vad jag vill göra först. Det är mitt största dilemma i nuläget. Jag längtar hem också, så mycket att det känns som om hjärtat skall brista, som om tårarna aldrig kan stanna i ögonen, det gör mer ont än allt man kan tänka sig, men så slår det mig plötsligt… detta är vad jag vill, jag menar inte att jag inte vill hem till kyliga Sverige och vara nära mina kära men detta händer här och nu och nu är det dags att inte dra det kortaste strået längre. Idag är dagen av framgång, dagen då jag inser vart jag vill ta vägen och hur jag vill fortsätta leva mitt liv. Den här tiden kanske blir mitt livs tid, det kanske blir den bästa tiden i mitt liv, kanske blir det den sämsta tiden i mitt liv, det vet jag inte idag och det kommer jag inte att få veta förrän jag är klar med min dröm om juridikstudier. I nuläget är detta det enda jag vill och också det jag tänker lägga störst vikt på.

Den 17 november år 2011 är dagen då jag skriver första bokstaven i mitt nya kapitel i min bok om mitt liv.

Jag är inte den tråkiga människa som tänker skriva om hur mycket plugg jag har, det gör inte bara min dag sämre utan alla andras, så därför tänker jag fortsätta där jag var.

Years of pain, finns det folk som säger och ärligt talar... Alla måste uppleva det någon gång, annars är man inte mänsklig. Years kanske är att ta i, men ett tag av fullständig förödelse för sin kropp.

Kan folk förändras? Kan folk gå tillbaka till det han/hon en gång var? Men den främsta frågan är om människor kan glömma, gå vidare -utan att rädslan sitter kvar?...

Gaaaah, jag kan inte låta bli att skriva! Om jag hade vetat att det skulle gå så ja då hade jag.... JAG VET INTE. Herre Gud, jag är så fruktansvärt förvirrad. Jag kan inte låta bli att tänka på det ju, fullkomligt meningslöst att försöka göra något annat också för det är som om varje signal som når hjärnan innehåller all helvetes ångest. Jag vet inte alls vart jag har mig själv och det är nog det jobbigaste. Jag trodde att jag visste helt vart jag hade mig själv men när the moment dyker upp inser jag snart att det inte var riktigt så enkelt, det senaste året har gett mig alldeles för mycket att jag inte har hunnit med att tänka på hur jag är, jag tar mig själv förgiven som jag var för över ett år sedan, men insåg inte det förrän då.

Frågan är om det är försent för detta nu?

Hur kan det bli såhär? Att det man minst anade skulle ske sker? Att filmen man hoppats på så länge blir verklighet och att man blir förvånad över att filmen inte blev som man tänkt sig? När man för så länge trodde man visste hur man skulle reagera eller vad man verkligen, absolut ville mest av allt, visar sig vara annorlunda? När man tror att fjärilarna ska sprudla i magen, zsa zsa zsu, eller när man trodde att man skulle falla tillbaka? Varför blev det då inte så? Har man byggt upp ett skal som skydd eller som styrka? När man inte trodde att man hade förändrats alls men att det ändå ska komma ett tillfälle då man märker att den man var då inte alls är den man är nu?

Tänk om det fanns någon som kunde svara på alla dessa frågor, någon som mig själv? Att man hade sluppit lekt detektiv och försökt klura ut vad andra tycker och känner? Jag kan aldrig få reda på hur du verkligen känner, allt jag har att lita på är dina ord, men något jag däremot kan veta är vad jag vill och hur jag känner, och sedan får jag gå efter det.

If I built a wall a hundred feet tall would that keep you in
If I shackled your feet so you couldn't leave would you try and run

If I promise not to fight
At least not tonight
Would you stay the night
If I wore that little dress you like the best would you pass my tears

Would you stay
Would you stay with me

If I poured another drink what would you think about staying in
If I was sincere and whispered my fears would you still be here

Would you stay
Would you stay with me

Would you stay
Would you stay with me
With me

If I built a wall a hundred feet tall would that keep you in

Nu är det bara onsdag, torsdag och fredag kvar... :), weird, men som jag skrev i tidigare inlägget så känns det inge vidare... Klart att det är skönt att bli ett år äldre och framför allt närmre arton, men jag kommer ju inte att känna mig äldre direkt.

Matte... Nu lade pappa ut en annons om att jag behöver privata lektioner hemma med detta katastrofala ämnet. Jag hatar matte, usch. Hur som helst, provet idag gick åt någon håll som inte stämmer iallafall men som någon sa "det är bara ett prov, få G på alla andra så är det lugnt"- hmm... frågan är bara om jag kommer kunna leva med ett ig- fucking kurri.

Nu ska jag snart in till Allum med Filip och mamma, de vet jag inte vad de ska göra bortsett från att så oskyldigt handla födelsedagspresenter till mig, resten bryr väl inte jag mig om heller? Jag ska iallafall handla in en cocktail-klänning till helgen :), temat blir ju som sagt "cocktail"- very odd (NOT).

Lalalalalalala, musik... ja! Vänta ett ögonlock......Lalalala, nu kom det på! Av någon konstig anledning är jag jätte, extremt, otroligt, olidligt partysugen! Helgen får tillfredställa mig- med allt därtill! Hahaha, jag är så rolig.

Johanna drog förövrigt historiens tre tråkigaste skämt.

1. Vet ni vad man gör när man köper katt

-MISSHANDLAR

2. Vet ni vad som händer om en katt får en påse i magen?

-DEN BLIR KASS I MAGEN.

3. Vet ni varför blondier har skavsår på handlederna? (Johanna är blond själv, så därav smartheten).

-FÖR ATT BLONDINER GÖR SÅHÄR HELA TIDEN, samtidigt vickar Johanna alltså på handelderna upp och ner.

Ben & Jerry är mina nya älsklingar, veckans (framtidens) mest älskade herrar.

Veckans mening är:

"Man ska inte ha vänner som tar energi, de ska ge energi". (by K.B)

Vi ses la.

Stay alive (överväger starkt att byta "hejdå" fras).

N

Idag är det 6 dagar kvar till min födelsedag. Det borde kännas bra och antar att det gör det, men det slår mig ändå rätt ofta hur fort livet går. 17 år går snabbare än väntat om man säger så.

Jag har levt i 17 år om 6 dagar, 17 år... När man säger att man har varit gift i 17 år tycker folk att det låter som en evighet, men när man själv fyller 17 år och tänker på hur lång tid det är så känner man sig inte särskilt gammal... Konstigt hur två lika saker kan ha så skilda betydelser.

Idag vaknade jag, otroligt nog och tog mig uppåt och åt frukost, efter det chillade jag lite och började sedan med plugget. Företagsekonomiprov imorgon, men det känns inte lika krångligt som det förra gjorde, det är liksom inte lika mycket matte i dessa kapitlen, peppar peppar ta i trä!

Jag ska säga hejdå till Viktoria idag, hon åker till Nya Zeeland imorgon och är borta i 1 år. Hon är Katarina och Charlottes storasyster, men när jag tänker tillbaka så känns det mer än så, hon har ändå varit tjejen vi alla såg upp till när vi var små, vi ville vara som henne, lika "cool" och nu åker hon... Samma här, tiden rusar iväg och jag bara sitter här med mitt plugg... Jag kommer sakna henne jätte mycket, det kommer att vara tomt- faktiskt. Jag hoppas iallafall att hon får det jätte bra så långt bort från Sverige man faktiskt kan komma. Vi ses om ett år, Viktoria!

2 veckor kvar, sedan blir det en HEL veckas lov, jag kan inte förstå själv hur skönt det kommer att bli. 1 hel vecka utan skola, förmodligen med lite plugg, men inga tidiga mornar eller tidiga kvällar! Jag ska till pappa i Blekinge på måndagen, på kryssning med familjen och Johanna på onsdag och kommer hem på fredag. Ett välförtjänt lov, tycker jag. Har kämpat och kämpat från start och nu får jag äntligen ett litet uppehåll.

Nu har vi även gått nästan halva gymnasietiden :), det känns jätte bra och studenten ligger i bakhuvudet hela tiden och kommer fram ibland!

Jaja, vi hörs snart, skriver inte så ofta längre men skolan tar upp en hel del tid... Ska försöka hålla min blogg uppdated!

Stay alive

N

Hej hej hallå , tänkte skriva något idag , men det slutar nog med att denna mening är den sista jag skriver idag, orkar inte mer.

Stay alive

N