Vet ni vad?

Allt jag vill är att hoppa på bussen och åka hem till honom och bara sova bredvid honom. Att bara höra hans långsamma andetag och hans tydliga hjärtslag. Bara känna mig levande. Känna mig trygg. Det är ovanligt att hitta någon när man är 14 år gammal som man känner att man skulle kunna spendera livet med. Jag låter nog ganska psyko, men jag menar inte att jag vill skaffa barn med honom eller att jag vill gifta mig med honom, men att något så nytt då och något så ungt kan kännas så rätt.

Hur som helst så finns det två band mellan oss, ett jag kan släppa och ett som jag inte kan. Det jag inte kan släppa är bandet som handlar om tillit och vänskap. Det är det sista jag vill förlora nu. En gång räcker.

"I guess I'll see you in May then".

Livet leker. Let us play!