Gaaaah, jag kan inte låta bli att skriva! Om jag hade vetat att det skulle gå så ja då hade jag.... JAG VET INTE. Herre Gud, jag är så fruktansvärt förvirrad. Jag kan inte låta bli att tänka på det ju, fullkomligt meningslöst att försöka göra något annat också för det är som om varje signal som når hjärnan innehåller all helvetes ångest. Jag vet inte alls vart jag har mig själv och det är nog det jobbigaste. Jag trodde att jag visste helt vart jag hade mig själv men när the moment dyker upp inser jag snart att det inte var riktigt så enkelt, det senaste året har gett mig alldeles för mycket att jag inte har hunnit med att tänka på hur jag är, jag tar mig själv förgiven som jag var för över ett år sedan, men insåg inte det förrän då.

Frågan är om det är försent för detta nu?

Hur kan det bli såhär? Att det man minst anade skulle ske sker? Att filmen man hoppats på så länge blir verklighet och att man blir förvånad över att filmen inte blev som man tänkt sig? När man för så länge trodde man visste hur man skulle reagera eller vad man verkligen, absolut ville mest av allt, visar sig vara annorlunda? När man tror att fjärilarna ska sprudla i magen, zsa zsa zsu, eller när man trodde att man skulle falla tillbaka? Varför blev det då inte så? Har man byggt upp ett skal som skydd eller som styrka? När man inte trodde att man hade förändrats alls men att det ändå ska komma ett tillfälle då man märker att den man var då inte alls är den man är nu?

Tänk om det fanns någon som kunde svara på alla dessa frågor, någon som mig själv? Att man hade sluppit lekt detektiv och försökt klura ut vad andra tycker och känner? Jag kan aldrig få reda på hur du verkligen känner, allt jag har att lita på är dina ord, men något jag däremot kan veta är vad jag vill och hur jag känner, och sedan får jag gå efter det.